Det är den negativa ensamheten, den som inte är självvald. Den som låter tankar, behagliga och obehagliga tankar smyga sig på en för att fullständigt äta upp en inifrån. Speciellt den senare kategorin. Man kan lessna för mindre.
Vad håller jag på med?
Vad har jag för plan?
Vad händer sen? Vad händer nu?
Har jag ens en plan?

Jag andas, äter, skiter. Jag är vid liv, men lever jag?
I min värld finns en inbyggd mall om vad man gör. Bryt reglerna och du dör. På veckorna går du i skolan, sen kommer du hem och försöker varva ner, till ingen nytta. På helgerna dricker du samma öl med samma folk på samma plats. Ett invant mönster som börjar slitas i kanterna.

Det känns som om alla har sitt planerat, alla flyger omkring, prövar sina vingar. Och jag står på marken och tittar på. Klockan är 00.39. Jag ska upp om 5 timmar. Tröttheten gör sig gällande, men det skiter jag i. Om 5 timmar ska jag upp och klä på mig, mata katter, borsta tänder, åka buss. Det har snöat. Inombords och utomhus. Vinter. Tid för negativ inställning och frost i håret.
I någon sorts verklighetsflykt har jag laddat ner åtta HIMalbum. Ett halvdant försök att komma tillbaka till tiden då allt var enkelt, men man fattade inte det då. Då hade man andra viktiga problem, vem skulle köpa cigg?
Nu tänker man var får jag pengar ifrån? Blir jag kvar här? Jag vill inte vara kvar men vart ska jag ta vägen? Vilket jobb ska försörja mig och mina kära? Jävla skit. Jag behöver kramar och tings och te. Jag behöver ettan igen. Det var en bra tid.
Inte för att det inte är en bra tid just nu, det är det väl. Jag har otroliga vänner och en fantastisk pojkvän. Jag har ett fint hem och fina katter. Jag har fina kläder och jag har jättemånga skor. Jag har mitt på det torra. Just nu. Det är det som är felet. SEN DÅ?
Säkerheten rycks sakta och smärtfyllt bort som när man tvekar med ett plåster som klistrat fast i hårstrån.

Jag tycker om att ha nån här som skingrar tankarna.

Idag åkte Göran iväg för att turnera i Italien och jag är jätteglad för hans skull. Han har saker på gång, han har lite möjligheter. Jag är lite av ett påhang.
Han åkte idag och nu är jag ensam kvar, det är ingen bitterhet gentemot honom. Klart han skulle åka! Och jag ligger inte och har ångest över att vara ensam en natt. Jag har ångest över att vara ensam 15 nätter. Det blir många lampor tända. Dyr elräkning. Skitsamma.
Jag behöver nån som förstår utan att jag behöver säga nåt. Nån som inte förstår också, men som finns där ändå. Jag är en beroende människa. Beroende av mänsklig närhet, eller.. det låter som om vem som helst kan fylla vilket tomrum som helst men det är det inte. Det måste vara en viss specifik person som är klockren.
Här sitter jag och bara trycker ur mig skit, det är inte så dåligt som jag säger. Jag är glad. Men just nu när natten sakta hackar sig fram och jag ligger ensam i soffan med katter som inte vill vara med och dålig tvserie på i bakgrunden, då känner man sig ensammast i hela världen.

Jag är en lycklig människa. Jag är bara osäker inför en värld jag inte är redo att träda in i än. Då är det fint att det finns någon som att hålla i hand. Det känns som första dagen i skolan.