Utmaning!
Jag hittade den här roliga utmaningen hos Sandra och utmaningen är följande: Skriv ned tre saker som ligger dig varmt om hjärtat och visa en favoritbild + skriv 10 sanningar om dig själv! Jag utmanar ALLIHOP! (skriv en kommentar du som gör den så ska jag titta in och läsa den)
10 sanningar om mig:
♥ Mina nära och kära: Självklart, hur skulle jag klara mig utan dom? Tack för att ni står ut med mig :)
♥ Tvspel: Finns det nåt mer underbart än adrenalinet som flödar när man är en sekund från att dö, och sen känslan när man klarat en riktigt svår boss. Underbart.
♥ Böcker: Att totalt förlora sig i en bok. Riktigt härlig känsla att man blir ett med boken, skrattar med karaktärerna och sörjer med dom. Få vara med och dela deras liv och historia. I love it.
10 sanningar om mig:
- Jag fantiserar ihop små historier hela tiden, men mest när jag åker buss
- Jag är extremt mörkrädd, mycket för att jag fantiserar ihop skräckscenarion när det är mörkt
- Jag HATAR vinter och snö
- Jag kan uppfattas som en bitter jävel, men är egentligen ganska positiv
- Jag måste alltid gruva mig jättelänge innan jag ska göra nånting jobbigt
- Jag älskar egentligen att baka och städa, men bara efteråt. Jag känner mig duktig
- Jag hatar att bara ligga hemma hela dagarna och vill verkligen ha ett jobb
- Mina katter är som mina bebisar och jag brukar diskutera med dom
- Jag är allergisk mot ensamhet, och varje gång jag är ensam blir jag deppad
- Jag är allergisk mot ensamhet, och varje gång jag är ensam blir jag deppad
- Jag har ett tvångbeteende som gör att jag måste rita i alla skrivböcker jag har/haft. På varje sida.
Älskar den här bilden. Det pirrar i magen när man minns känslan just det där ögonblicket. Då vi var tillbaka i hultsfred igen!
Älskar den här bilden också! Tänker på alla tokryck och alla timmar i bildsalen, fotosalen och helges. Minns hela gymnasietiden som jag tillbringat med damen brevid mig på bilden. Nästan varje dag i tre års tid. Riktigt bra tre år! Tillbringades med sjukt bra människor, sjukt bra lärare och sjukt bra kaffe.
Gymnasietiden var nog den bästa i mitt liv såhär i efterhand. Jag älskade det inte så jävla mycket när jag väl var där, men det har nog att göra med att bara för att jag vet att jag måste vara där så vill jag inte eller vad man ska säga. Och sen klyschan: Man vet inte vad man har förrän det är borta. Låter som en blödig kossa. Men man tog ju klassen så jävla för givet när man tillbringade varje vaken sekund med dom. Nu när jag sitter i soffan och luktar lite svett i ensamhet så skulle jag hellre sitta på ett "klassråd" där alla pratar i munnen på varandra och ingenting bestäms. Nu minns man gymnasietiden genom ett rosaskimrande filter. Varje morgon på bussen minns man som mysig när det förmodligen var piss och skit att kliva upp i ottan och gå genom 25 minus till en fullsatt buss som luktade högst tvivelaktigt. För att sedan sitta inna på busstorget och vänta på stadsbussen och bli förbannad på alla jävlar som skulle stå precis vid dörren så det åkte upp hela tiden och det kom in kall luft. Sen upp på skolan och vara tvungen att ha på sig jacka inomhus för att PC inte visste vad värme var.
Men när man tänker på alla timmar i sofforna i helges så känns det jävligt värt det. JÄVLIGT värt det.
Och det fattas mig, det fattas mig så det skär i bröstet!
Gymnasietiden var nog den bästa i mitt liv såhär i efterhand. Jag älskade det inte så jävla mycket när jag väl var där, men det har nog att göra med att bara för att jag vet att jag måste vara där så vill jag inte eller vad man ska säga. Och sen klyschan: Man vet inte vad man har förrän det är borta. Låter som en blödig kossa. Men man tog ju klassen så jävla för givet när man tillbringade varje vaken sekund med dom. Nu när jag sitter i soffan och luktar lite svett i ensamhet så skulle jag hellre sitta på ett "klassråd" där alla pratar i munnen på varandra och ingenting bestäms. Nu minns man gymnasietiden genom ett rosaskimrande filter. Varje morgon på bussen minns man som mysig när det förmodligen var piss och skit att kliva upp i ottan och gå genom 25 minus till en fullsatt buss som luktade högst tvivelaktigt. För att sedan sitta inna på busstorget och vänta på stadsbussen och bli förbannad på alla jävlar som skulle stå precis vid dörren så det åkte upp hela tiden och det kom in kall luft. Sen upp på skolan och vara tvungen att ha på sig jacka inomhus för att PC inte visste vad värme var.
Men när man tänker på alla timmar i sofforna i helges så känns det jävligt värt det. JÄVLIGT värt det.
Och det fattas mig, det fattas mig så det skär i bröstet!
Kommentarer
Postat av: Z
Jag tänker göra den :)
Postat av: Isa
Vadfalls? Ännu en Z, tål att investigeras... Hm.
Men jo, känns fan i bröstet. Som när man känner sig bara sådär jävla ensam och inte kan trösta sig med att man får mysa med massa högljudda folk som inte tycker som en själv nästa dag :S Saknar alla som tusn. Vi får arrangera ett 100-dagars: 2 (Klassfesten som aldrig blev av) starring: ESBD07
Postat av: Nathalie (Hoppis)
Ååå! Om jag saknar det där. Du skriver precis som jag känner när jag är ensam och bara vill vara med hela klassen igen. Ingen kan komma och säga att dom hade den bästa klassen förutom dom som hade den bästa klassen, det vill säga VI! Men attans så less man kunde vara ibland.. men nu vill man va less igen. På oss.
Håller med Isa vi drar till Norge igen!
Trackback
