Allt bara motarbetar mig. Speciellt jag själv. Jag är nog den slarvigaste människa jag känner. Jag börjar lessna på mig själv. Tyvärr är det ju inte så att man bara kan tänka "nu jävlar slutar jag vara slarvig!" för det är ingenting JAG TÄNKER PÅ! Det bara blir, och det blir så jävla fel. Och så jävla lejsamt. Att lägga bort grejer gör väl de flesta, men jag lägger bort grejer HELA TIDEN! Nu hittar jag tex inte böckerna jag läser, eller jo. Jag hittar alla böcker förutom dom två jag ska läsa härnäst. En jobbig grej med att bo med mig är mitt sätt att lägga saker på ett ställe så att jag vet var dom är. Jag har reda i oredan så att säga. Men om någon flyttar på sakerna jag lagt på en plats har jag absolut ingen aning om var dom ligger. Min sambo är specialist på att "städa" bort mina saker på ställen han inte kommer ihåg, just för att han är precis som jag. Fast helt tvärt om. Han tänker inte på att han städar upp, så att säga. Vilket leder till att jag letar ihjäl mig och inte hittar ett skit.
Imorgon ska jag leta sönder lägenheten och städa den. Dom finns i denna boning, men var kan jag inte ens fantisera fram! Det jobbigast är att böckerna inte är mina. Visst skulle jag kunna köpa nya, men det ska fan inte behövas om, för det första, jag skulle kunna lägga saker på sin rätta plats från början! Och sen, när jag inte lägger dom där dom ska vara, att man ger fan i att flytta på dom!

Imorrn ska jag på skolan och redovisa mitt "arbete", eller vad man ska kalla det, om Marcel Duchamp. Som den nya och skolprioriterande person jag är så är det klart. Gjorde klart det förra veckan och det känns jättejättebra! Att sitta och prata med folk som sitter i sista sekund med någonting får mig att bli så förbannad nöjd över mig själv. Att det inte är jag den här gången. Jag är ofrivilligt en inställning som "Jag gör det sen" så för att sätta sig ner och faktiskt göra någonting i god tid strider emot i hela kroppen. Därför måste jag pusha mig själv så in i helvete, och just bristen på sånt har fått mig att ligga efter - A LOT. MEN! Nu har jag börjat  anstränga mig mer, jag har faktiskt försökt ta mig iväg på skolan varje dag. Många kan tycka att "ja men det är väl inte så svårt", men för en som faktiskt varit borta minst en dag varje vecka i flera år är det faktiskt förjävla jobbigt.
Jag saknar Hoppsan. Och Jänki. Och Karn. Men mest Gördis!
Och Mora. Det är så skönt folk där, så okomplicerade och framför allt roliga. Och sen så är ju småbrorsorna där också :)